Standarder, direktiv och en kapplöpning för säkrare snabbfästen

Krönika: Att utveckla produkter kan upplevas som en snårskog av regler, krav och reglementen och när man ska börja nysta i standarderna som verkar relevanta kan det till och med upplevas övermäktigt.


En standard är dock till för att man ska få en hjälp att uppfylla ett direktiv (grovt sagt, lagkravet) som är relevant för din produkt. En standard är utvecklad av personer (experter från företag, myndigheter eller organisationer) med korrekt kunskap och erfarenhet och det är med hjälp av denna samlade kompetens som standarden tagit form. 

När man ska konstruera säkra maskiner, oavsett om det är en entreprenadmaskin eller en lastbilskran, så är grunden en riskbedömning och det är där man ska börja när man startar sitt utvecklingsarbete. Har man turen att utveckla en produkt som det finns en produktstandard för (s.k. C-standard) så har man det ganska bra på ett sätt eftersom vi kan luta oss mot andra människors erfarenhet, expertis och arbete. Ovan nämnda samling experter har gjort riskbedömningen för maskintypen och därmed gjort halva jobbet. Vi kan ta ett exempel med en lastbilskran, där det finns en produktstandard (SS-EN ISO 12999-1:2014) som är utvecklad specifikt för en sådan maskin. Du ska följa maskindirektivet och EN 12999 är harmoniserande mot direktivet. Alltså, om din lastbilskran passar in i scopet för standarden räcker det (nästan iaf) att följa standarden för att följa maskindirektivet; väldigt smidigt och enkelt. 

Sedan finns det exempel där man som leverantör ligger före kraven och nya standarden för snabbfästen (SS-ISO 13031:2016) är ett bra exempel. Vi har ett antal svenska tillverkare av snabbfästen, såväl dedikerade fästestillverkare som tiltrotatortillverkare, som insåg hur mycket olyckor och tillbud som inträffar varje år med tappade skopor började en slags kapplöpning för att hitta den säkraste lösningen. Jag har inte tillgång till någon tydlig statistik men det skulle inte förvåna mig om detta minskat antal tillbud och olyckor med tappade skopor, alltså till gagn för användarna. Så när denna kapplöpning väl var igång lämnade man snart de (förlegade) kraven i produktstandarderna bakom sig för att istället själv försöka sätta agendan. Detta skapade ett stort behov för en uppdaterad version av kraven på snabbfästen och arbetet med ISO 13031 startade. Svenska företag var drivande i utvecklingen av standarden och idag finns den på plats. Detta är alltså något så ovanligt som att ett antal tillverkare tog krafttag mot riskerna med sina produkter på sitt sätt innan de var tvungna till det av ”lagkrav”. 

Vi har alltså två varianter här:  i ena fallet (snabbfästen) har vi ett gäng tillverkare som gjort en riskbedömning och kommit fram till att en högre nivå av skydd krävs, implementerat det och sedan skapat en standard för det. I det andra fallet, lastbilskranen, har vi en etablerad standard som man kan använda för att få en enklare väg fram till en CE märkt (säker) produkt och där en bra riskbedömning redan är gjord. I båda fallen är resultatet en säkrare produkt där man har stor hjälp av standardarbetet, det är bara två olika vägar framåt. 

Som produktutvecklare gäller det att komma ut med en säljbar produkt. Att göra produkten säker är en självklarhet men inte till vilken kostnad som helst och helst något som ska komma automagiskt i och med företagets utvecklingsprocess. Jag brukar resonera så att om man skapar världens säkraste produkt men som är dubbelt så dyr som en konkurrents, ja då kommer du inte sälja någon produkt och nettosäkerheten på marknaden förbättras inte. Därför är det viktigt att inte uppfinna hjulet igen vilket är just det standarder hjälper våra produktägande bolag med. 

Men finns det inte en tillräckligt bra produktstandard för din produkt (eller att det helt saknas en), ja då kan du alltid enkelt ta saken i egna händer i sann snabbfästestillverkaranda.
 

Roberth Jonson
Zatisfy

 

Artikeln publicerades onsdag den 29 januari 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste